Sam har blivit så otroligt mammig och pappig. Det har börjat denna veckan. Klart att han varit det innan också, men nu är det separationsångest. Han gråter ända nere från maggropen när vi inte är i hans synfält. Stackars liten. Plutt. Mammas plutt. Igå när han skulle somna för natten fick han somna i min famn. Och är han tidigt på morgonen vaknade för femtioelfte gången fick han sova mellan oss i storsängen. Till en början var det mycket gråt i sömnen men det avtog lite senare, typ när det var dags att stiga upp. Pigg som en lärka halv 8. Visst, det är inte tidigt, men för oss är det. Det brukar vara kring 9 vi stiger upp. Lämnar vår varma säng och går upp i ett kallt och trisst vardagsrum.